Fast i det förflutna

Hmm, haft en mysig hemmakväll i hemmets varma vrå.
Myst och pratat med E.
Om både förhållande, sex och dåliga skämt.
Många skratt som även skapade lite funderingar i efterhand.
I om exakt min och E:s samtal, utan det som skapades indirekt av det.

Jag är nog fast i det förflutna.
Jag hoppas på att en dag känna samma känsla som med J.
Men sanningen är ju att en annan person kommer aldrig skapa samma känsla.
Det kommer vara en ny, kanske mäktigare känsla.
Ta mej inte fel nu,
trivs med singel livet men ibland finns ju tankarna där.

Som, varför kan jag inte hitta någon?
Och då bråkar självförtroendet och självbilden med en.
Självklart att jag inte hittar någon som jag är och ser ut,
men samtidigt vet jag att det är absolut inget fel på den jag är,
eller hur jag ser ut.

Eller tillåter jag mej bara inte att tycka om någon igen.
För sorgen, smärtan och saknaden som skapades sist.
Har jag blivit en bitter människa,
som hellre lever ensam än med någon.
Bara för rädslan att bli sårad igen.
Är jag en av dem som inte river murarna.
Som inte släpper in någon,
eller jagar jag något jag redan haft,
utan framgång.
Eller har jag bara otur...

Mina tankar är många runt det här fenomenet.
Men jag kan inte låta bli.

Jag är avundsjuk på alla som har någon,
samtidigt som jag är lycklig ensam.
(tror jag)
Minns inget annat.

Mina vänner finns för alltid vid min sida,
och ställer upp.
Men ibland söker man mer.