Ibland behöver jag mer...

Läste precis en blogg av en tjej som var 170 och vägde 61 kg,
hon skulle banta ner sig till 45 och bli vacker.

Är det så här världen ska se ut och är det dom tankarna sm ska styra världen.
Och det otäckaste är att jag tycker detta tanke sätt är fel,
men likaså så dras jag med i det.
Jag synar mej i spegeln och är ofta inte nöjd med något på min kropp.
Jag älskar mitt ansikte men allt annat är fel.
Det har ibland gått så långt att jag sitter inne på sidor och tittar på batningspiller.
Känner jag verkligen så lågt om mej själv,
och hur får jag upp min självkänsla igen.
För det är inte mej det är fel på,
det vet jag innerst inne.
Det är min självkänsla och min självbild som är helt fucked up.

Jag önskar att jag kunde älska min kropp lika mycket som jag älskar den jag är.

Förlåt, om jag gör så någon tar illa vid sej.
Det här är bara tankar om vad jag tycker om jag.

Note to myself:

Don't let anyone bring you down.

Känner att behov av att alla ska veta att jag älskar den utbildningen jag går på.
Jag tycker om de flesta i klassen,
och jag tycker de är en svår utbildning, men ändå intressant.
Jag gillar inte allt skitsnack omkring,
jag gillar inte alla de falska människorna som finns.
Och jag gillar verkligen inte att de jag bryr mej om blir inblandade.

Säg vad ni vill om mej, men blanda inte in de som jag bryr mej om.

Jag vet att alla inte älskar mej, eller ens tycker om mej.
Jag vet att jag är speciell, och jag vet att jag har mpnga brister.
Jag vet att jag är svår att ha att göra med,
och jag vet att jag är långt ifrån perfekt.

Därför värdesätter jag de jag har runtomkring mej så otroligt högt,
för att de står ut med mej,
och tar mej för den jag är.

Jag har kanske inte många vänner men jag har de som betyder något.
Hellre få vänner som är äkta, än många som är ytliga.

Om någon hör mitt rop och min förtvivlan.
Snälla, kasta skiten på mej direkt.
Var en "man" och stä för de ni säger,
och snälla blanda inte in någon av de änglar jag har i mitt liv.

Dagens funderingar

Idag har min funderingar vandrat från allt till vänner, förhållanden och utseende.

Men har alltid kommit tillbaka till det här med utseende.
I dagens samhälle finns det normer om hur det är "rätt" att se ut.
Och hur man ska vara för att passa in i samhällets ramar.
Vad som är normalt för en flicka etc pojke.
Och hamnar man utanför dessa ramar så är man en rebell, en emo eller något annat vackert tillagt namn.
Varför är det i dag så fel, att bara vara den man är?
Att uttrycka sin egen individuella intrigritet på sitt sätt.
Antingen med att färga håret i någon skrikig färg,
eller pierca sig där man vill.
Även att täcka kroppen med olika tattueringar som uttrycker sig själv som person.

Visst allt detta blir mer accepterat, men bara om det är i måttlig mängd.
Blir de för mycket är man konstig eller bara utanför.
Oftast hittar de här individerna likasinnande människor,
men tänk på den stackaren som inte gör det.
Bara för att denna individ gillar att uttrycka sig på ett visst sätt är det rättvist att den ska hamna utanför samhället.

Att detta har vandrat i mitt huvud ett tag är för en vacker kommentar jag fick över jul.
Det var en äldre dam som sa till sitt barnbarn när jag stod brevid:
"- Att tjejen har dessa tattueringar på sin kropp är för att hon har hamnat lite fel i livet."
Så slutsatsen som jag drog direkt var att bara för att jag har tattueringar så har nått i mitt liv gått fruktanvärt fel, och jag är inte den som är den utan kände ett tvång att försvara mig.
Hon försvann ganska så fort då.

En sak jag har funderat på mer är kroppsfixering.
Jag har aldrig ansett att jag personligen funderar och jämför min kropp med samhällets ideal.
Men till min förtrett insåg jag att de har de ju faktiskt omedvetet.
Att jag vill faktiskt vara lite smalare.
Att jag faktiskt vill ha mindre bröst (mest för att kunna köpa de kläder jag vill)
Insåg detta i min feber yra blandat med halsont hemma i min lilla lägenhet.
Att tvii för att vara sjuk men ett plus är att jag inte kan äta.
För då kanske lite kilon försvinner.
Detta är inte ett sunt tänkande.
Detta är inte ett okej tänkande.
Jag är smal, jag ser bra ut.
Varför går ens sådana tankar i mitt huvud.
Antagligen för att jag är inte lika smal som idealen.
Det är där en tanke frodas för att sedan växa för att i sin tur påverka.

Detta är INTE okej.
Och de kommer aldrig bli det.

Ibland kan jag känna...

...att jag saknar något.
Att bara ibland så glömmer jag bort att andas,
och i enstaka fall så drömmer jag om mer.

Ibland kan jag blunda och låtsas som om allt var en dröm.
Ibland vill jag aldrig sluta blunda.
Ibland hör jag dej viska mitt namn,
och ibland kommer ditt skratt med vinden.

Men här är jag i nuet,
och mina ibland blir allt svagare.
Mina glimtar och enstaka gånger kommer allt mer sällan.
Men då och då kommer den här känslan av:
Att ibland skrämmer det mej!

Menar det att jag saknar mindre.
Att jag drömmer lite mindre för varje dag.
Att jag har glömt bort ditt namn.
Att jag har gett upp.
Att jag har slutat kämpa och bara blivit tillfreds med det jag har.
Att jag inte vill sträva efter mer.

Allt detta skrämmer mej, något så otroligt.
Vad har man kvar om man glömmer de man älskar,
om man slutar hoppas, tro och längtar
tappar fokusen och motivationen
om man ger upp?

Så orättvist

Det gamla året firades in med en skräll,
det nya började med en väldigt ledsam nyhet.
En av person ur mina yngre dagar har gått bort.
Det tog dock nyheten några dagar att nå mej.

Tycker att livet är så orättvisst.

Vissa går genom hela livet utan att behöva sörja förlusten av en vän som gått bort,
andra får förlora allt för många.

Men någon dag borde det vända,
för alla som förlorar för mycket.
en dag är det väl deras tur?

Undra hur det här året kommer te sej?
Förhoppningsvis utan större förluster.