Tänkardag

Även idag är en dag i hemmet,
men kanske inte på helt frivilliga basis.
Har fått ögoninflammation och känner då att de är bäst att stanna hemma, kanske.

Visst kan det vara skönt att ligga hemma,
men min stora nackdel ochh att huvudet går på högvarv.
Man får så mycket tid över till att fundera och känna efter.

En sak som fastnat ikväll är,
att oavsett hur lycklig jag är just nu,
och bara avgudar mina vänner och mitt liv med dem.
Så är jag ensam...
Och det har jag bara mej själv att skylla.
Det för att jag aldrig säger vad jag känner.
För att jag aldrig låter någon komma nära.
Jag är för rädd för att släppa in någon.
Därför slutar det med att jag förlorar mer än vad jag vinner.

Jag säger att jag skulle ge allt,
för ett par armar om mej på natten,
någon att längta efter,
en axel att luta mej mot,
men sanningen är att när det väl gäller.
Då blir jag livrädd.
Rädd för att ge en bit av mej.

Hur slår man sej fri från detta mönster?
Hur gör man för att inte göra samma misstag igen?
Hur gör jag för att chansa?

Jag förlorara bara mer och mer...
Och nu förlorade jag även det.