Argh

Jag känner hur irriterad jag är.

Hur hela jag bara vill skrika ut, och bara försvinna.
Om ärligheten ska fram ska det bli gott och flytta.
Orkar inte med allt.

Jag orkar inte jobbet, tjatet eller pratet.

Det enda jag bad om var att nån skulle följa med mej på min viktiga provtagning,

men neeejjj de kunde ingen göra.
Den ena orka inte, den andra hade ju BARA tre timmar på sej.

Känn sarkasmen flöda!

Plus att jag tagit avstånd av andra saker som inte ska tas upp här eller över sms!

Jag orkar inte.
Ni pumpar slut på mej...

_________________________________________

I hate this,

känner även att jag börjar eller är väldigt känslolös.

Jag bryr mej inte längre om jag sårar elelr om jag sviker.

Jag orkar inte bry mej,

jag orkar inte engagera mej.
Detta gäller mestadels killar.
De verkar fina, söta och otroligt snälla.
Jag träffar dem,

sen irriterrar jag mej bara på dem.
Jag kan inte bli känslomässigt hållen,

så hela jag har blivit bedövad.

Jag känner ingen sorg, ingen lycka, ingen kärlek.
Bara hat,

hat och ilska.
Känns som de flesta försöker krypa under skinnet på mej,

och locka fram mina känslor, mina mörka hemligheter.

Fatta, jag litar inte på någon.
(Finns fåtal undantag)
Så ingen får veta allt.
(Detta gäller alla, inget illa menat, men tror inte det är meningen att man ska veta allt)

Lycka

Lycka existerar det, eller är det bara ett begrepp som man jagar?
Är det något man verkligen kan uppnå,

är det en känsla, ett stadium eller bara så man förklarar sin bästa tid?
Hur vet man när man verkligen är lycklig, att det är lycka man känner?

____________________________________________________________

Men idag känner jag mej otroligt glad.
Hade ett samtal med gumman,

vi pratade om de som vart,

inte så mycket om det som sagts.

Men vi pratade, vi träffades.

Och vi hade det trevligt.
Kanske lite spänt men vi får jobba på det.
Som vi sa det kommer inte bli samma sak igen.
Din sanning är din,

min sanning är min.

Och det är inget något kan ta ifrån oss.

Men vi får acceptera varandra,

för våra olika åsikter,

och olika drömmar, hopp och mål.

Oavsett vad så älskar jag dej och bryr mej om dej.
Kommer alltid ställa upp och kommer alltid ha dej med mej i hjärta och själ.
Vart jag än tar vägen i livet.

Tack för i kväll,

en sten släpptes från mitt bröst.
Och vi får jobba på det.

Mitt i natten

Här är jag igen,

mitt i natten, det vill säga exakt klockan 01:42
och jag kan inte sova.
Sen så ska jag upp halv sju, spännande.

Jag har nog alldeles för mycket tankar i huvudet.

Jag har vänner,

jag har en underbar familj

men jag har aldrig känt mej mer ensam.

Jag känner mej förvirrad, patetisk.

Men mest av allt ensam...

JAg vet inte hur länge jag orkar detta.
Svackerna kommer bara mer och mer.

Jag vet inte längre om jag kommer orka dra mej ur den,

eller om jag ens vill det...

Har man rätt att börja om?
Att drömma när man vet att det är hopplöst?
Jag skulle behöva börja om...

Jag skulle behöva starta om på nytt.