Argh

Jag känner hur irriterad jag är.

Hur hela jag bara vill skrika ut, och bara försvinna.
Om ärligheten ska fram ska det bli gott och flytta.
Orkar inte med allt.

Jag orkar inte jobbet, tjatet eller pratet.

Det enda jag bad om var att nån skulle följa med mej på min viktiga provtagning,

men neeejjj de kunde ingen göra.
Den ena orka inte, den andra hade ju BARA tre timmar på sej.

Känn sarkasmen flöda!

Plus att jag tagit avstånd av andra saker som inte ska tas upp här eller över sms!

Jag orkar inte.
Ni pumpar slut på mej...

_________________________________________

I hate this,

känner även att jag börjar eller är väldigt känslolös.

Jag bryr mej inte längre om jag sårar elelr om jag sviker.

Jag orkar inte bry mej,

jag orkar inte engagera mej.
Detta gäller mestadels killar.
De verkar fina, söta och otroligt snälla.
Jag träffar dem,

sen irriterrar jag mej bara på dem.
Jag kan inte bli känslomässigt hållen,

så hela jag har blivit bedövad.

Jag känner ingen sorg, ingen lycka, ingen kärlek.
Bara hat,

hat och ilska.
Känns som de flesta försöker krypa under skinnet på mej,

och locka fram mina känslor, mina mörka hemligheter.

Fatta, jag litar inte på någon.
(Finns fåtal undantag)
Så ingen får veta allt.
(Detta gäller alla, inget illa menat, men tror inte det är meningen att man ska veta allt)