....

Dags att inse fakta.
Det behöver bli en förändring!

Jag behöver slå mej fri,
och jag behöver tid.
Mycker mer tid...

Jag behöver hjälp med att bryta ner mina murar.
Jag behöver hjälp med att låta någon komma nära.
Och jag har börjat, ett litet steg.
Jag berättade en sak för M som jag inte tidigare har berättat för någon annan.
Samtidigt som det är skönt, så är det otroligt skrämmande.
Var så länge sen jag litade på någon så fult ut.
Men M, du är speciell och jag vet att jag kan lita på du i alla situationer.
Och jag hoppas du aldrig sviker detta förtroende.
Du är min stjärna på himmlen.


Och så har jag ju en till här som jag litar på till hundra,
men denna person verkar försvinna allt längre bort från mej.
Och jag känner att jag börjar dra mej för att berätta saker för denne.
Att jag börjar stöta bort denna underbara varelse.
Och det är inte för att jag tycker mindre om den,
utan att jag bryr mej för mycket.
Och jag har alldeles för mörka hemligheter.
Vill inte se dej plågas av minna minnen,
eller se dej gå din väg för att det blir för mycket.
Men jag lovar dej, jag kommer alltid minnas dej.
Och du kommer alltid vara min vän.

Tänkardag

Även idag är en dag i hemmet,
men kanske inte på helt frivilliga basis.
Har fått ögoninflammation och känner då att de är bäst att stanna hemma, kanske.

Visst kan det vara skönt att ligga hemma,
men min stora nackdel ochh att huvudet går på högvarv.
Man får så mycket tid över till att fundera och känna efter.

En sak som fastnat ikväll är,
att oavsett hur lycklig jag är just nu,
och bara avgudar mina vänner och mitt liv med dem.
Så är jag ensam...
Och det har jag bara mej själv att skylla.
Det för att jag aldrig säger vad jag känner.
För att jag aldrig låter någon komma nära.
Jag är för rädd för att släppa in någon.
Därför slutar det med att jag förlorar mer än vad jag vinner.

Jag säger att jag skulle ge allt,
för ett par armar om mej på natten,
någon att längta efter,
en axel att luta mej mot,
men sanningen är att när det väl gäller.
Då blir jag livrädd.
Rädd för att ge en bit av mej.

Hur slår man sej fri från detta mönster?
Hur gör man för att inte göra samma misstag igen?
Hur gör jag för att chansa?

Jag förlorara bara mer och mer...
Och nu förlorade jag även det.

Hmm

Den här dagen har jag spenderat i hemmets lugna vrå.
Så det har bara varit mys och dumburks tittande.
Sen har de ju även blivit vida rundvandringar på detta fenomen som kallas nätet.
Och jag kan inte låta bli att känna att världen har blivit lite tragisk.
Jag är varken blond, pinnsmal eller solbrun,
och enligt majoriteten av bloggar och andra skönhetsideal så är jag ful och emo.
Så då undrar jag är man bara vacker när man är blond, pinnsmal och solbrun i detta samhälle så måste ju något ha gått fruktansvärt fel eller?

Jag kanske inte tycker att jag är het och en sexy mamalita men
ändå så tycker jag att jag är vacker.
Går jag då mot strömmen som har mörkt hår, vit hud och har former och ändå tycker att jag är vacker?

Hmm, förstår inte vissa personers syn på skönhets idealen idag.
Vem är de som sitter och dikterar för yngre lättpåverkade tjejer om hur man ser rätt ut, och säger att detta är en mall man ska följa?
Har de inte en bra självbild, eller är det självkänslan som inte rikigt är som den ska?
Självförtroendet verkar de inte vara något fel på, men den verkar byggas upp på att trycka ner andra och få andra medmänniskor att känna att de inte är bra som de är.

Hade nog inte stört mej så om jag läst de på bara en sida, men det dyker upp som ett virus på fler och fler sidor.
Lär ut till morgondagens kvinnor att de är vackra som de är.
Att de inte ska låta någon trycka ner dem, någonsin.