Dagens tradition

Idag är en väldigt speciell dag.
Då jag och mina änglar håller på traditionen om att åka till Max mitt i natten.
Detta är någon som oftast upprepas varje månad, and we just love it.
Är som ett litet äventyr varje gång och sånt gillar man strongt.

Annars är det som det är.
Fortfarande kvar en konstig känsla som bäst kan förklaras som lycka.
Min grupp är underbar, mina vänner änglar utan dess like.
Och jag njuter av varje minut.
I just loving this...

Bi som inte kan se min lycka och se att jag äntligen mår bra.
Till er säger jag, jag är bara ett samtal bort.

Livet är kort,
så skjut inte upp allt du vill göra och uppleva...

Trött

Idag är det en trött Siivola som uppdaterar.
Flyttat in nu i min egna lägenhet och trivs kalas.
Lite skumt bara att sova ensam när jag har haft en runtomkring mej i hela två månader.
Men trivs gudomligt bra att ha mitt eget place.
I like it.

Annars då,
skolan rullar på.
Har hamnat i en kalasbra grupp.
Visst, jag kan erkänna att jag var lite orolig innan vi påbörjade arbetet.
För att de som ingår i min grupp är väldigt flickiga flickor och min erfarenhet av flickiga flickor är väl inte den bästa.
Men jag fick skjuta mina fördomar åt sidan och ge det en chans.
Och dessa flickor visade vara underbara tjejor med huvudet på skaft.
Har mycket mayor roligt med dessa.
Men kan även erkänna att de blir mycket fnitter dem emellan.
Och även en del "kex"spanande.

Annars så känna de som de mesta rullar på.
Jag känner mej fri och jag har en konstig känsla i hela kroppen.
Jag tror den känslan är lycka.
Jag har underbara vänner här.
Även fast jag har känt en del bara en kort tid,
så känner jag mycket förtroende för dessa människor.
Dessu underbara varelser som lyser i mitt liv.
De hittar på spontana galna saker,
men de blir även prat på allvarliga vägar.
Det känns skönt att veta att dessa människor finns i alla situationer.
Om man har tråkigt, bara vill ha sällskap eller behöver stöd.

What to say, what to say.

Ibland kan man fundera

Nu sitter jag här, en av de sista nätter på min underbara bäddfotölj.
Innan min flytt på lörda och kan inte sluta fundera.
Hur vet man vilka som är ens riktiga vänner?
Är det de som ställer upp? (självklart är detta underbara vänner)
Men det jag menar är nog mer på tanke på min situation som flyttar runt en hel del.
Är de riktiga vänner som bara finns där när det gäller,
eller är de riktiga vänner som hör av sej nån gång ibland bara för att kolla hur de går.
För att säga att de saknar en eller bara vill snacka lite skit som inte har någon direkt mening?
Hur vet man att man har sina vänner långt borta kvar om de aldrig hör av sej?
Vet att jag ska kanske inte gnälla som inte är så värst duktig på att höra av mej,
men jag får mina ryck.
Och till vissa,
(Ingen behöver ta åt sej, men gör ni det så kanske det finns en anledning)
känns de som om att skulel inte jag ringa så skulle vi aldrig höras.
Är det de som vänskap är.
Att jaga ett samtal, knappt prata med varandra men när de gäller så finns man?
Skumma funderingar, men såna finns alltid.

Annara så njuter jag fortfarande av ett jäktigt studentliv.
Inte lika mycket fester nu när nollningen är slut, men i goa vänners sällskap.
And we love it.

Kepp in tuch, you may never know what bring tomorrow.