Tankar snurrar

Idag tror jag att jag börjar gå framåt.
Kanske möjligvis ser ett ljus i slutet av tunneln.
Möjligtvis...

Jag känner ändå när jag ger mej ork att känna efter lite,
att vissa saker kanske jag borde ge mej tid till.
Saker som en del anser hände för länge sen.
Men om man tar Zannas död,
så säger man tre år så låter de lång tid.
Skulle jag mäta tiden i dagar, timmar, minuter skulle de låta som jätte länge sen.
Men säger jag att de bara var tredje julen utan henne,
Än så länge bara hennes andra födelsedag utan henne,
då låter de inte som så länge sen.

Jag kan ju inte påstå att jag inte saknar henne,
för det gör jag,
Hon finns i varje hjärtslag,
i varje andetag,
i varje viskning,
i varje tanke.

Just nu försöker jag koncentrera mej på andra saker i mitt liv.
Att nå mina drömmars mål,
eller att bara överleva.
En dag till en annan.
Timme för timme.

Jag lever med mina minnen,
jag hatar mina minnen.
Mina minnen skulle kunna ta död på mej,
men det tillåter jag inte.
Jag är egentligen starkare än så.
Jag vet att jag är starkare än så.
Och de ska jag bevisa.

Give me one day, just one day...

Idag har jag insett i mitt berusade tillstånd,
att visa saker är inte ment to be for me.
Det är inte meningen att jag ska ha en liten bit av lycka.
Det är inte meningen att jag ska ha ett par armar att vila ut i,
eller ens en axel att gråta emot.
Jag har haft en helt kalas kväll,
det kan jag inte klaga på.
Men vissa saker har diskuterats under kvällen,
och vissa saker har blivit mer självklara än innan.
Och vissa saker har helt slängts åt sidan.

Jag tittade mej runt och insåg,
att jag borde vara lycklig men de är jag inte.
Jag borde vara lycklig med mitt liv,men de är jag inte.
Något är ett tomt svart hål i mej.
Jag saknar något i mitt liv.

You Hot Then You Cold,You Yes Then You No.

Man kan ju börja fundera

En dag som denna kan man börja fundera ibland.
Om vart man egentligen är på väg och vad man egenltigen vill.
Och osäkerheten som ibland lägger sej som en tunn slöja över allt man ser.
Duger jag till?
Är det jag hoppas på sant?
Är det jag känner verklighet?
Man får sina anfall av svaghet, av hopplöshet.

Känner jag till mitt liv rätt så komemr väl det här gå åt helvete med.
Jag vet inte ens om jag orkar mer besvikelse,
men testar man inte så får man ju inte veta.
Då kanske man förlorar mer.
OCh sen senare i livet kanske man ångrar att man lät den chansen gå en förbi.