Idag tror jag att jag börjar gå framåt.
Kanske möjligvis ser ett ljus i slutet av tunneln.
Möjligtvis...
Jag känner ändå när jag ger mej ork att känna efter lite,
att vissa saker kanske jag borde ge mej tid till.
Saker som en del anser hände för länge sen.
Men om man tar Zannas död,
så säger man tre år så låter de lång tid.
Skulle jag mäta tiden i dagar, timmar, minuter skulle de låta som jätte länge sen.
Men säger jag att de bara var tredje julen utan henne,
Än så länge bara hennes andra födelsedag utan henne,
då låter de inte som så länge sen.
Jag kan ju inte påstå att jag inte saknar henne,
för det gör jag,
Hon finns i varje hjärtslag,
i varje andetag,
i varje viskning,
i varje tanke.
Just nu försöker jag koncentrera mej på andra saker i mitt liv.
Att nå mina drömmars mål,
eller att bara överleva.
En dag till en annan.
Timme för timme.
Jag lever med mina minnen,
jag hatar mina minnen.
Mina minnen skulle kunna ta död på mej,
men det tillåter jag inte.
Jag är egentligen starkare än så.
Jag vet att jag är starkare än så.
Och de ska jag bevisa.
Give me one day, just one day...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment