Det du säger och det du menar.
Hur mycket ett litet ord, en kort mening kan sätta spår av ren panik.
Jag vet att jag har en bra fasad, jag vet att jag verkar överleva allt som man kan utsätta mej för.
men innerst inne är jag rädd, rädd för att förlora, rädd för det jag inte vet.
Jag är skrämd av verkligheten och jag har glömt bort för vem det är jag kämpar.
Ibland iaf, jag vet att jag kämpar för mej. Jag vet det innerst inne.
Men ibland känns det som jag kämpar för att inte svika dem runt omkring mej.
Att jag kämpar för att det är det som förväntas av mej.
Innerst inne, vissa dagar, är jag trött på att kämpa.
Jag är så trött, i både kropp och själ.
När är det min tur att vila, att låta mitt huvud falla för bara en stund?
No comments:
Post a Comment