Nätter som denna...

Diem Perdidi.

En del nätter när man inte kan sova, så tänker man lite för mycket.
Jag vet att det kanske inte alltid är det bästa,men ibland så blir fallet så.
Vissa saker kan man grubbla på hur länge man vill.
Man får inget vettigt svar ändå.
Man kanske får fler frågor utan svar.

Zanna, jag är förvirrad.
Och jag saknar dej så mycket,
Du var den jag kunde bolla mina tankar med.
Som förstod mej utan problem.
Jag kunde bara titta på dej och du såg igenom min mask.
Du såg rakt igenom det jag ville att andra skulle se,och just då.
Då hatade jag dej för det.
Nu saknar jag det, saknar det alldeles för mycket.
Samtidgt som jag tyckte det var jobbigt.
Så var det befriande att veta att någon alltid visste hur jag mådde.
Att jag inte visste vägen ut.
Men då kom du som ett ledande ljus i mitt mörker.
Varför kunde inte jag göra samma sak för dej?
Varför såg jag inte din smärta?
Ditt mörker?
Varför släppte du inte in mej?

Alla vi bär en vardags mask.
Och visar upp den delen av oss som vi vill att världen ska se.
Alla vi har vi hemligheter, vissa mörkare än andra.
Kanske är vi rädda att dömas för de vi verkligen är.
Eller är vi bara rädda för att släppa någon så tätt inpå?
Alla vi bär en mask.
Mina jag och maskerna...
Sen låter vi oss formas av samhällets tycken och normer.
Vad som anses rätt och fel.
Vi anpassar därefter och låter oss dra med i denna virvel av...
...förvirring, deprissoner och maktspel.
Alla förändras, varken till det bättre eller sämre, vi bara förändras.
Härdas.
Av allt vi ser omkring oss och allt vi upplever.
Ibland ser man en glimt av de vackra,
sen tappar man fotgreppet och undrar om de man ser och upplever
verkligen är verklighet?
Eller att man så gärna vill ha det,
så man ser det, känner det och upplever det?