Tihi

Nu har jag smitit,
dratt min kos, och lämnat dej och allt bakom mej en sväng.
Orkar inte mer,
så då gjorde jag det jag är bäst på.
Jag flydde,
bara för en stund.

Men de är ganska så skönt de ibland.

De som borde veta vart jag är,

vet om vart jag är.

De jag inte sagt det till,

de har inget med det att göra.

Annars så skulle jag ju ha sagt det.

Starka funderingar

Undra om man ska börja röra på sej igen.
Känns inte som det finns något kvar här...
Men vart skulle jag ta vägen då då?
Kanske til Örebro, eller kanske Mjölby igen.
Jag vet inte, har inte kommit så långt,

men tankarna finns ju där.

Allt är nog bättre än att sitta här.
Allt är nog bättre än allt som jag har just nu.

Dags att glömma,

dags att gå vidare.

Dags att förlåta,

imorgon är det försent.

Förra veckan var en bra vecka.
Drack både måndag, onsdag, fredag och lördag.
Kanske lite för mycket, kanske lite för lite.
Men det hjälpte mej att ta mej igenom veckan,

att glömma det jag inte vill minnas.

Jag krigar, men jag krigar ensam.
Och jag förlorar slaget.

Usch, önskar jag kunde ha en blogg full med bara roliga saker,
men de kan jag inte.
Jag kan inte skriva en blogg med happy happy thoughts,
för de har tagit slut, eller så försvinner de ganska så fort.

Jag försöker syssel sätta mig för att inte behöva tänka, känna så mycket.
Jag försöker glömma bort mina känslor.
Och de tar så mycket ork,
och de finns inte så mycket kvar sen.
Så är de skolan på det,
och jobbet.

Tur att jag är ledig i helgen iaf så jag inte springer in i väggen totalt,
men det är nog där jag är på väg i alla fall.

Och när de här smällarna kommer,
då känner jag mej så ensam.
För jag vill inte störa någon med mina små problem,
och så finns de nog vissa som inte bryr sej heller.

Jag har inte ens sagt till mina föräldrar hur jag mår.
Så nu sitter jag på nedervåningen,
släpper några tårar nerför kinderna.
Och önskar att jag hade någon.
Jag önskar jag levt ett annat liv.
Jag önskar jag vore någon annan.

Jag orkar snart inget mer.
Jag orkar inte mer...
Och jag vet inte varför jag skriver det här.
Jag kanske hoppas på att någon ser det,
och säger att allt kommer bli okej.
Att allt kommer ordna sej, och de stöttar mej.
Att jag är starkare än så här,
att jag är värd det bästa.
Eller,
jag kanske bara behöver få det sagt.
Jag vet inte.

I cant take this no more...